Grimslövs Föreningslokal. f.d. Skatelövs Byggnadsförening

Den första gång som det finns protokoll bevarat där en samlingslokal i Grimslöv eller Skatelöv har dryftats är daterat den 15 augusti 1936. Då har Skatelövs arbetarkommun haft ett möte som hölls i Langsborg, Grimslöv. Till denna sammankomst var Skatelövs S.D.K.U. och logen 2675 Viljan av N.T.O. inbjudna och representerade. Mötet leddes av kantor John Witzell och byggmästare Oskar Karlsson blev hävdatecknare. Från Växjö var en herr Fritz Persson inbjuden men ersattes av herr J W Ljungkvist pga. sjukdom, avsikten med detta möte var att diskutera möjligheterna att få till stånd en byggnation av något slag. En lokal lämplig för både fest och allvar som kunde bli ett nav och samlingspunkt för de alltmer livliga ungdomsorganisationerna men också en samlingsplats för övriga sockenbor. Tanken var väl inte ny utan hade funnits i resonemanget man emellan under flera år men aldrig mognat eller fått några som var villiga att på allvar ta tag i genomförandet. Nu beslöt ovan nämnda personer att bilda en byggnadsförening. Redan vid detta första möte blev det diskussion om lokalens utförande då någon föredrog en liten billig byggnad och andra förespråkade något mer representativt. Som tur var så segrade den senare åsikten vilket sedan blev förhärskande under hela projekteringstiden och stundtals det enda man kunde enas om, förutom att "Lokalen skulle byggas". Det är få saker som vållat sådan turbulens inom Skatelövs socken under hela 1900-talet (inte ens kommunsammanslagningen).

På mötet valdes en interimsstyrelse bestående av herr Erik Johansson Stenstorp (Fällan), Gunnar Johansson (Hebrant), Viktor Wibeck (Grimslöv), John Witzell (Skatelöv) och Per Nilsson (Pelle Skomakare, Lidhem). Av protokollet i övrigt går att utläsa att två personer varit de främsta pådrivarna till byggnadstanken inom arbetarkommunen och det var Erik Johansson och Carl Asp (Grimslöv). Den nyvalda byggnadsstyrelsen fick i uppdrag att redan samma kväll konstituera sig och omgående anskaffa stadgeförslag samt undersöka intresset för en byggnation. Söndagen den 11 oktober 1936 hade interimsstyrelsen genom annons och affischering kallat till ett allmänt möte på pensionat Solhem. Till detta möte kom ca 80 personer och i stort sett samliga organisationer som verkade i socknen var representerade. Till ordförande för mötet valdes agronom John Johansson som inte bara representerade den då i Skatelöv starka ungdomsorganisationen JUF utan tillika var dess förbundsordförande. Han inledde debatten med att förklara att han och hans organisation ställde sig bakom tanken till byggandet av en samlingslokal förutsatt att ingen dans fick förekomma! Redan här började bråket om dansens vara eller icke vara vilket sedan skulle hålla på till några år efter lokalen stod färdig och användes både till dans och annat.

JUF kan endast gå med i byggnadsföreningen, om icke offentlig dans anordnades i den tillämnade lokalen samt att samarbete endast kom till stånd med sådana organisationer som vilja samhällets utveckling på det beståendes grund.

- Ur protokollet

Efter denna salva följde två timmars diskussion med många övertoner från båda håll.

Dans under städade former skulle ej fördärva lokalens anseende. Det vore orätt, oekonomiskt och felaktigt att låta Skatelövs ungdom söka sig till andra platser för att tillfredsställa sitt dansbegär.

- Ur protokollet

Den tänkta lokalen borde bli ett hem med ideella mål som medelpunkt, ideella nöjen äro värdefullare än dans.

- Kuno Melander

Ju mer en sak används desto bättre betalar den sig.

- Klas Svensson

Den ungdom som kommer hit med bussar och bilar från andra orter för att dansa kunna vi undvara.

- Birger Karlsson

Vid flera tillfällen tidigare hade det framkommit förslag från dansmotståndarna att bygga en egen lokal. Då tog ryttmästare Björn Hylten-Cavallius till orda och betonade vikten av åsiktstolerans och värdet av en gemensam samlingslokal och att det vore oklokt att framtvinga två lokaler (en åsikt som luftades också vid några av de efterföljande sammanträdena). Detta mångordiga och utdragna sammanträde med valda ombud för samtliga i socknen verkande organisationer och interrimstyrelse fick avbrytas och ett antal punkter på agendan sköts upp till nästa sammanträde. Dessförinnan valdes dock en kommitté med tre personer, Anna Melander, Klas Svensson och Erik Johansson med uppdrag att sammanfatta synpunkterna från mötet, ett alldeles inte lätt uppdrag. Till mötet 10 dagar senare, den 15 november 1936 hade kommittén lyckats med att presentera ett förslag där man försökte överbrygga motsättningarna genom att tänja på begreppet med offentlig dans. Man försökte införa några mer eller mindre väl kamouflerade kryphål för de som önskade dansa men detta tillfredsställde inte denna falang som nu menade att utsikterna att driva och finansiera bygget skulle vara små om man inte tilläts att anordna offentliga danstillställningar. De organisationer som sa absolut nej till dans var JUF, Röda Korset och Husmodersföreningen medan några önskade sig vissa restriktioner för att ge sin välsignelse. Inte heller denna gång kunde någon enighet nås men det verkar som om båda lägren var inställda på att föra tanken vidare trots motsättningarna och diskussionerna. Denna gång valdes ett beredningsutskott bestående av interimsstyrelsen (John Witzell, vägmaskinist Erik Johansson, småbrukare Viktor Vibeck, vaktmästare Per Nilsson, byggmästare Gunnar Johansson (Hebrant), som utökats med agronom Kuno Melander, folkskollärare Aron Johansson, lantbrukarna Erik Örning, Klas Svensson, Karl Pettersson (Postgården), samt fru Blenda Gustavsson, Nygård. Detta mansdominerade utskott förelades tre uppgifter: 1. Att se över stadgarna och ge §1 den form den bör ha enligt kommitté förslaget, 2. Att upprätta program för byggnaden, 3. Att göra förarbete beträffande andelsteckning. Jag har tagit med inte bara namn på deltagarna utan även yrkestillhörighet för att visa vilken bredd engagemanget hade.

Jag kan inte förlika mig med tanken på att denna vackra byggnad ska placeras vid kanten av Grimslövs myrar.

- Agronom: John Johansson

En förutsättning för bygget var att kunna låna pengar då andelsteckningen på 13 250 kr inte skulle täcka mer en fjärdedel av den slutgiltiga kostnaden. Andelsteckningen slutade således något under kalkylerade 15 000 kr. För att banken skulle ställa upp krävdes att kommunen lämnade garantier, i fullmäktige var inställningen lika delad som i övrigt, då en del ansåg att det fanns stora risker för att lokalen skulle bli ett syndens näste. Vid omröstningen i fullmäktige, vid frågan om denna garanti, var ställningen så jämn att ordförandens röst blev utslagsgivande. Då han var bror till den som sålt tomten var elaka tungor framme och ville påskina att ställningstagandet var för att gynna brodern. Sådan var atmosfären! Då andelsteckningen var avklarad kallades andelsägarna till den första stämman men vid val av föreningens styrelse försökte man att välja en representant från varje förening, detta förfarande överklagades till länsstyrelsen med ogiltigtförklarande som följd. Efter denna fadäs har i fortsättningen valen skett som idag och aldrig blivit föremål för åtgärder. Efter otaliga timmars slit, trätande, räknande och lirkande från ett stort antal medlemmar stod lokalen färdig på försommaren 1939 och invigdes den 11 juni. Högtidstalare var Björn Hylten-Cavallius (landshövdingen kunde inte komma och andra försök till ersättare hade strandat så herr Hylten-Cavallius fick själv ta på sig denna uppgift). Invigningen skedde med sedvanlig pompa och ståt, blåsorkester och många och långa tal av såväl insocknes som utsocknes gratulanter. Tre länstidningar hade dagen därpå helsides referat om invigningen.

Hur såg Föreningslokalen ut och vad användes den till?

I markplanet en stor och en liten samlingssal, liksom idag där måtten är densamma. Den stora salen hade en scen lika den idag dock är scenutrymmena idag något mindre. Entrén var på framsidans södra hörn med en stor stentrappa framför. Invändigt hade entrén två kapprum till vänster och två toaletter, biljettkiosk (som sedan byggdes om till toalett). Korridoren fram till stora salen var smalare än idag då det utmed innerväggen fanns godiskiosk och en trappa ner till källarvåningen. Ett pentry eller ett litet kök fanns i anslutning till lilla salen, trapporna till källare och övervåning var som idag. Till vänster om scenen var en dörr med en trappa upp till scenen som kunde fällas upp och under denna trapp fanns en nedgång till utrymmet under scenen dit biobänkarna förpassades då det var dans eller kalas. Under scenen fanns två sminkloger med speglar över en väggfast bänk. Till detta utrymme är trappan och utgången fortfarande det ursprungliga. Källaren såg ut som idag, utom sammanträdesrummen och vävstugan som tillkom i samband med renovering och tillbyggnad. Det fanns bastu och två karbad och senare, efter åläggande, en "bus arrest" som aldrig behövde användas. Idag används detta utrymme som tvättstuga. Till andra våningen flyttades sockenbiblioteket från kyrkskolan, denna lokal tjänade under flera år också som läkarmottagning och mödravårdscentral vissa dagar i månaden. Den användes även flitigt som sammanträdesrum för studiecirklar och styrelsemöten. I sydöstra hörnet av andra våningen var vaktmästarebostaden på två rum med kök och en liten hall inrymd. Mellan dessa lokaler fanns ett stort kök som användes av kommunen som skolkök och av allmänheten vid kalas och större sammankomster. Det fanns en mathiss upp från det lilla köket i bottenplanet. En installation som visades sig fungera dåligt och snart togs bort, detta utrymme införlivades med övriga köksutrymmen. Vid trappan från nedre plan fanns en liten förhall. Innanför denna fanns en lokal som utnyttjades som väntrum vid läkar- och tandläkarmottagningen (inrymd vid sidan om bio maskinrummet som har samma plats idag fast utan korridor till trappan på lokalens västra sida, av säkerhetsskäl den enda förbindelsen till maskinrummet). Det omnämnda väntrummet användes också som sammanträdes och studiecirkel lokal. Som synes en lång lista med ett minst sagt flexibelt användande lägg därtill att detta är för mer än 60 år sedan.

Om vi ska nämna något som inte fungerade förutom mathissen så var det en ventilationsanläggning för stora salen som var så pass överdimensionerad att den i princip aldrig gick att använda. Den monterades ner efter några år och ersattes av en ventilationsfläkt i taket. Dessutom hade det förts en diskussion angående tvättstuga men denna tanke avskrevs senare. Bastun användes även av kommunen till skolbad under vinterhalvåret. Bastun var välfrekventerad anläggning som hölls igång långt in på 1980-talet men dock endast med ett fåtal fantaster. Den mest frekventerade delen av anläggningen var under det första årtiondet bioverksamheten. Den första filmen visades den 9/11 1939 (men då var verksamheten uthyrd fram till den 26/8 1943). Från detta datum fram till idag finns samtliga filmer dokumenterade med titel, speldatum, biljettpris och antal besökare. Fram till uppehållet av bioverksamheten 1992 hade det visats 2 791 föreställningar och sålts 209 549 biljetter. En bataljon av I14 blev förlagd till Grimslöv med omnejd och detta höjde lönsamheten besökarantalet vid alla offentliga sammankomster, inte minst bion som nu visade minst tre föreställningar per vecka. Hyran för lokalerna sattes den 15 januari 1939 till 4 kr för lilla salen, 2 kr för biblioteket, stora salen en grundavgift på 25 kr och upp till 10% på bruttot av inträdesavg (om det nu togs ut någon sådan). Under de första åren ordnades familjefest varje år både för samhörighetens skull och för kassaintäkter till föreningen. Man ordnade finlandsaftnar under vinterkriget (dansaftnar för de inkallade som förlagts till orten). Lokalen togs dock aldrig i beslag för militära ändamål men den 30 april 1944 rekvirerades den av länsstyrelsen för att hysa de vita bussarnas passagerare, i vårt fall 50 kvinnor av flera nationaliteter, som hämtats från Ravensbrück och tyska fältbordeller. Rekvireringen upphörde den 6 juli samma år.

Som vaktmästare under byggnadstiden och fram till den 1 september 1939 hade Erik Liljenkvist fungerat då han slutade på egen begäran och efterträddes av Karl Thuneskog som stannade på sin post fram till den 30 november 1947 då Aina och Bertil Åberg tillträdde. Aina hade tjänsten fram till 1992 då Majvor Gockert tog vid och hon var anställd tills föreningen inte längre hade råd med heltidsanställd personal. Om offentliga danser hade varit ett stridsäpple under byggnadstiden så löstes den upp av sig själv i mitten på 1960-talet. Dessförinnan hade man bl a hunnit förbruka två utedansbanor, den första anlagd i maj 1940 vid byggandes nordöstra hörn. i parken anordnade socknens olika föreningar utomhusfester som kunde locka en mycket stor publik med dragplåster som Lisbeth Brodin, John Bothvid m fl. Vissa föreningar kunde finansiera hela årets verksamhet med medel från dessa fester bl a gatubelysningsföreningen samt brandkåren. Byggnadsföreningens ekonomi har gått upp och ner ända från första början och under vissa tider varit helt beroende av det kommunala stödet. 1965 var det kris då publik och utnyttjande gick i botten och lokalen höll på att förvandlas till syfabrik. Men pengarna fattades hos de tilltänkta hyresgästerna när man borrat hål i golvet för fundamenten till maskinerna. Detta projekt rann då ut i sanden. Under de följande åren fram till ombyggnaden försökte vi genom att underhålla och komplettera hålla en så hög standard som möjligt i gamla och mindre moderna lokaler.

Detta är lite axplock från Föreningslokalens tidiga historia, mycket mer finns att tillägga men det överlåter jag åt andra att berätta.

- Sture Lindahl